Djuren

Den 2 november 2007, foto. Sara Neuhold

Flöttjan Girl
1996
Sto
e. Lindy's Crown
u. Easy Spin
ue. Speedy Spin
Brun
163 cm


Första dagen i hagen

Blev tipsad av Ture, min gamla handläggare, att de hade ett travarsto i skogstorp som de kanske skulle sälja. Jag ville egentligen ha et fullblod och hade planer till att åka till täby för att gå runt i stallarna där, men kolla på henne skadar ju inte. Ture sa att hon aldrig hade blivit riden så jag hade inga planer på att provrida henne, men av erfarenhet hur travfolk kan vara slängde jag med hjälmen i alla fall.
Väl där så ser jag en tråkig, hårig, brun häst. Inte alls så jag ville ha henne, benig och omusklad. Lite övervinklad i bakbenen tyckte jag med. Hon hade i alla fall rena och torra ben, hon hade visserligen bara gått i hagen i ett år och innan det fått ett föl.


Jag red ner till sommarhagen för att löslongera Flora

Efter en liten stunds klämmande och kännande tyckte ägarna att jag skulle provrida henne! De letade fram ett körträns och ett rep som tydligen låg gömt någonstans, de har bara travhästar och kör dem så inga riddon här inte. Ut på stallbacken där jag blev uppslängd barbacka! Känner hur hon spänner sig när jag är halvvägs uppe och tänker att jag antagligen flyger av lika fort som jag kommit upp. När jag väl sitter uppe hinner hon inte vänja sig förrens ägaren smackar på och leder henne några steg, hon slappnar tur nog av till slut och han släpper så jag skrittar iväg en bit på vägen, testar trava några steg med, men blir väldigt vingligt och jag känner mig inte helt säker, vänder tillbaka och de får springa lite med henne så jag får försöka se hennes steg. Även om jag är mest intresserad av hoppning så vill jag ha bra steg på hästen, man vet aldrig vad man får hoppningsmässigt när man bara tittar...


Flora lös för första gången på stallplanen

Hon var egentligen inte det jag letade efter men jag, mamma och Jo-Ann (stallägaren där jag har henne uppstallad) stod och funderade lite, mamma ringde upp Ture och frågade honom några frågor. Flora släpptes ut i en hage, eftersom vi stod där så ville hon ha uppmärksamhet. Till slut började hon till och med suga, inte bita, hon verkligen sög på min tumme som kalvar brukar göra! Då var det kört för min del och kunde inte lämna henne. Hon var inte rätt häst för mig från början, men hon charmade oss.
Eftersom hon stod i grannstallet så tyckte jag det var lättare att ta en promenad på 10 minuter istället för att sätta för en transport och börja krångla med det, jag skulle ha med henne hem på en gång.
Hon var jättesnäll att leda till en början, men när hennes dåvarande hem började bli allt för långt bort blev hon väldigt förvirrad och gick på bakbenen och snurrade runt om vartannat, det var inte så att hon aldrig vart på vägen jag gick, utan mer att hon trodde hon skulle få komma in igen. Hon var inte lika charmig längre, men min var hon nu! Bara min dessutom.


Longeras

Hon var dominant och inte van vid att gå i flock, det tog sin lilla tid att få in henne i flocken och barnen fick lov att leda henne med kedja i början eftersom hon lätt kunde få för sig att sticka eller bli rädd och gå upp på bakbenen.

Norina i hagen.

Norina
1989
Sto
e. Stöber
u. Nora
ue. Wildheger
Isabell
145 cm

Norina var väl inte den jag trodde jag skulle rida mest på eftersom jag tyckte Nelda som är hennes dotter var mycket finare och större. Allt började med att Kingen och Pi blev sålda till Köping. Då fråga mamma om jag kunde få rida på grannens hästar.
Första gången var en kompis till mig med och hon skulle rida Norre och jag Nelda. Men Norre bocka med henne så vi bytte. Men sen red jag varannan gång på dem. Senare när ena dottern började bli äldre så ville hon med rida på dem. Men Norre lärde sig skena med dem och sen var hon pigg så brukade hon bocka och då flög hon. Det blev sagt att inte de fick rida henne så jag tog henne som min. Jag brukade rida henne och Kingen. Ibland hade jag Kingen som handhäst när jag red henne.


Norre posar efter en ordentlig tvätt!

Hon älskar att hoppa, hon och jag kommer över 1,20 m tillsammans i våran lilla hage. Jag har tävlat henne en hel del på små klubbtävlingar. Bara upp till 70 cm men det räckte gott väl när det var bana. Orädd och hoppa nästan allt. Vi har även tolkat en hel del bakom henne vintertid. Jag red till Vilsta där jag plocka upp en kompis som fick åka pulka bakom oss ända fram till stallet. Undan gick det med! Så fort tillfället gavs så hoppa vi över allt ute i skogen. Även nu när jag tar in henne från hagen när vi går förbi terrängbanan så spetsar hon öronen och ökar på takten. Även om hon börjar bli gammal nu så har hon varit en riktigt pigg och bestämd madam. Lägst i rang i hagen men när det gäller visar hon att hon med kan bestämma.


Norre i vinterhagen.

Jag har även kört henne några gånger och ägaren har tävlat henne i små klubbtävlingar i körning. Dressyren är det lite jobbigare med eftersom hon har en rätt så kort hals är det jobbigt att länga ut den. Men när hon väl samlar sig har hon ett underbart steg. Men hoppningen är det hon gillar mest så att dressyren inte går så bra gör inget. Hon hoppar ur alla vinklar och även om hon kommer fel på hindret så hoppar hon och gör sitt bästa för att ta sig över hindret.
Det var speciellt en sådan gång som hon kom för nära hindret. Det var inte så högt, kanske 80-90 cm förra vintern och hon saktar ner så jag tror hon tänker stanna. Men då tar hon ett jättehopp och det känns som hon nästan går bakåt för att inte riva hindret. Men jag tappar balansen och hänger runt halsen på henne när hon saktar ner så glider jag ner på backen och tror att hon tänker stanna, vilket hon inte gjorde utan går över mig som ligger på höger sida med magen mot henne och med hennes höger bakben kliver hon mig på revbenen! Det gjorde ont och jag tyckte det var bäst att inte röra sig ifall något skulle vara brutet. Inget brutet bara ett blåmärke på vaden som jag fått redan innan på dagen när jag gick omkull med ett fullblod på en isfrusen grusväg.


Norre i vinterhagen.

Norre är en klippa att rida ut på. Är någon av de andra hästarna som man rider med rädda för något så fortsätter hon bara att gå ändå. Många gånger man bara hoppat upp på henne och tagit en skogsrunda på hennes runda rygg. Även flygit i backen då hon från stillastånde helt plötsligt sparkat bakut i 90 graders vinkel bara för att någon annan häst är pigg och busig.
I början var hon värst med sina bocksprång eftersom hon hade så mycket överskottsenergi som låg och väntade på att ta sig ut. Men med tiden som jag red henne mer och hon blev starkare så blev bocksprången färre och mindre, även om det kom ett ibland av ren glädje.


Norre i vinterhagen.

När man longerar henne och hon är extremt pigg bör man ha hjälm då hennes ben flyger åt alla håll! Även om hon är snäll så är hon väldigt busig. Hon vill aldrig skada någon med flit. Hon skulle vara en jättebra läromästare om man kunde rida henne igen. Men nu så går hon mest i hagen och gör inget annat. Hon är halt men ingen vet varför. Förut har hon mest varit stel och när hon mjuknat upp så visar hon inget, men nu blir det bara värre. Får se om hon blir promenadhäst eller om de kommer betäcka henne som jag hoppas på!


Norina i sommarvärmen!

Tejas Elit!

Tejas Elit
1987-
Valack
e. Dröm JR
u. Etel
ue. Rollo
Brun

När jag börja rida på honom så tjata jag på mamma nästan varje dag att vi skulle åka ut! Även om han inte kunde så mycket och var halvblind på vänster öga så var han perfekt för mig. Mamma brukade promenra med mig när jag red honom. När pappa åkte ut med mig brukade jag få rida själv. Första gången var jag nervös. Visserligen fick jag låna hans mobiltelefon varje gång eftersom jag inte hade någon egen på den tiden. Ibland hade jag med mig kompisar ut så vi turades om att rida honom. En gång då det var jag och en kompis som red honom så red vi barbacka i en hage och jag skulle försöka få honom att galoppera, det hade han svårt för. Men det blev flera bocksprång istället så jag åkte av istället. Jag var livrädd att ramla av så först klängde jag mig fast på honom men eftersom jag satt på sniskan så var enda sättet att släppa och hoppa upp igen sen!


Jag och Elit på väg ut för en ridtur.

I hagen var det han som bestämde över de andra stora hästarna, speciellt vid matdags så var det ingen annan som fick komma i närheten av hans hö! Fast han kunde vara lite grinig så älskade Kingen honom.

Jag lärde mig mycket av denna busiga men även lite lata ponny. Eftersom han var halvblind på vänster öga så såg han bara stora mörka monster komma mot honom om vi fick möte av en bil. Det gällde att försöka vända på honom så han stod åt fel håll om det kom bilar. Det är väldigt smala grusvägar vi oftast red på och en gång var det en stor van som skulle köra om. Mamma gick framför mig och jag skulle följa efter bakom henne, men när vi kom nästan precis framför bilen så vänder han om och sätter fart bortåt i bocksprång som en riktig rodeohäst! Mamma upptäcker detta först när hon gått förbi bilen och sätter fart efter oss. Tur nog så stor bilen still och väntar på att jag ska få kontroll på Elit igen. Annars hade det nog inte slutat lika bra. Han blev ännu mera rädd för mamma som försökte komma ifatt genom att springa. Men det gick inte så bra, när hon väl hört att jag ber henne att gå så lugnar han sig och hon kommer ifatt och vi ställer oss på en liten omkörningsficka som fanns längre fram på fel sida, men då såg han vad det var för något som kom emot honom och han var lika lugn som han brukar.

Jag och Elit på en av våra rundor.

Vi gjorde våra små upptäcktsfärder och hitta nya stigar som han redan visste om. Lärde mig sitta kvar när han bocka vilket han gjorde ofta, speciellt när jag försökte få galopp på honom. Snurra runt i sadeln medans han skritta och trava träna jag på även om det inte alltid gick så bra. Vi hade även våra tvister när jag ville fortsätta ridturen men inte han ville. Det slutade oftast med att jag vann.


Eliten gör ett tappert försök att hoppa!

Han var inte lika pigg i paddocken som ute i skogen. Men jag ville även hoppa så han fick gott gå där med ibland! Vi lyckades hoppa några hinder även mo det inte var så högt och absolut inte ofta.
Det var en varm och solig dag och mamma och några till hade följt med för att titta när jag red. Eftersom det var så varmt blev man svettig av att träna dressyr. Jag drack lite vatten ur vattenflaskan och tyckte synd om Elit så jag skulle svalka honom lite när jag satt där uppe så jag skvätte lite vatten på halsen och huvudet så han råkade bli lite rädd och började snurra runt i en hastighet jag inte visste han hade. Jag försökte stoppa honom genom att dra i ena tygeln eftersom jag höll i vattenflaskan i den andra men det gick inte så bra. Tills slut släppte jag tygeln och han stanna.


Jag rider Elit i paddocken.

En vinter fick han fång. Men jag tvinga ut mamma så vi kunde åtminstonde pyssla med honom. Bara för att han var sjuk betyder det inte att man inte kan göra något med honom. Det var bonden de hade köpt hö av som inte sagt att det var extra näringsrikt hö. Elit brukade alltid få lite extra mycket hö en vad han behövde bara för han var så söt. Men tyvärr så vart det alldeles för mycket för honom den här gången. De försökte göra allt för att rädda honom. Mamma och jag åkte ut för att borsta och pyssla om honom. Dagen efter hade han inte ens orka att resa sig upp för att äta den lilla mat han fick nu. Han ver ett riktigt matvrak så det blev hans sista dag. På kvällen fick en veterinär komma ut för att låta honom somna för gott. Jag blev jätteledsen och ville inte fortsätta rida mera, men mamma och hans ägare fick mig på andra tankar när de efter några veckor tyckte jag kunde testa rida Kingen och om inte annat åtminstonde komma ut och titta på deras nykomna sällskap till Kingen!


Dagen innan han fick fortsätta sina dagar på trapalandas evigt gröna ängar!

Pi äter upp sista höstråna efter lunchen!

Majestäts Piruett
1986-2002
Sto
e. Majestät Sund
u. Pianosa
ue. Enac Hanover
Stickelhårig brun

Pi kom in i bilden efter att Elit hade avlivats och Kingen behövde sällskap. Hon var något mindre än Kingen och otroligt söt! Jag föll för hennes bläs och att hon sedan var var lika busig som en ponny gjorde inte saken sämre! Jag brukade oftast rida henne och mamma Kingen eftersom han var för pigg för mig. Mamma tyckte inte heller om att hon bockade. Så vi var alltid ense om vem som red vem. Hon hade ingen bra erfarenhet av människor vad jag förstått det som. När hon skulle sadlas låg öronen alltid slickade bakåt och tänderna hade hon i beredskap i högsta hugg. Det var även en gång som hon sparkade med bakbenet rakt ut från sidan när mamma bara skulle gå runt henne, det var sista gången hon stod i box och sadlades. Vad jag vet och hört så hade hon haft många mindre bra fodervärdar innan som misskött, vanvårdat och misshandlat henne, om det stämmer vet jag inte. Men man såg på henne att det fanns ingen riktig gnista i henne.


Mamma rider Pi!

Men den kom tillbaka med tiden som hon märkte att det var rätt så ok ändå! När hon och Kingen flyttade till oss var hon min lilla kelgris! Jag älska henne över allt annat. Hon skulle bli bara min! Att hon började bli gammal gjorde inget för hon var ung till sinnet! En ridtur när jag red med mammas föredetta sambo på Kingen och det var skördetid märkte man hur nervös hon kunde bli. Hon var på tårna hela ridturen och hon kanske tog två skrittsteg på hela turen som vi kortade av bara för det. Alla traktorerna och allt som rörde sig gjorde henne jätte tittig och nervös.


Pi i hagen hemma hos oss när vi bodde i Stenkvista.

Hon var inte så lekfull i hagen vilket Kingen tyckte var lite tråkigt eftersom han var sprallig. Men han lärde sig att det var så det fick bli. Jag red första gångerna i bara grimma på henne och fast hon inte gick dit jag ville så hade vi kul ihop! Hon blev som min första ponny fast i lite för stort format!

Första gången jag red ut själv på henne stack hon för mig på hemvägen. Jag var inte glad men när jag väl fick stopp på henne så var hon lika lugn som alltid igen. Hon gjorde inte för mycket än det som behövdes men ställde ändå upp för mig. Hon kanske inte var mina drömmars häst från början, men hon blev det med tiden!


Pi bakom vårat hus i Stenkvista.

På sommarbetet när de åkte tillbaka så fick hon något virus som veterinärerna inte visste var det var. Hon blev helt frisk igen efter den, men hon fick det samma dag som vi skulle skriva på papprena om ägarbyte. Kostnaderna för veterinärbesöken var inte billiga, hon hade inte heller någon försäkring som täckte det. Det blidde inget köp vilket jag ville ändå. Hon och Kingen flyttade till en tjej utanför Köping. Stod där några veckor, men när de hämta tillbaka Kingen så tog de bort Pi samtidigt som hade fått hovböld. Inget farligt egentligen, men hon hade nu varit med om mycket i sitt liv och började bli med åren så de tyckte det var den snällaste vägen för henne. Jag saknar henne än idag då jag kommer ihåg hur jag efter många gångers träning fick henne att spetsa öronen när jag kom med sadeln! Jag verkligen såg hur det gnistra till i hennes ögon igen! Jag kände mig som en svikare som inte fick säga hejdå en sista gång!


Pi och Kingen i Köping!