Djuren

Pi äter upp sista höstråna efter lunchen!

Majestäts Piruett
1986-2002
Sto
e. Majestät Sund
u. Pianosa
ue. Enac Hanover
Stickelhårig brun

Pi kom in i bilden efter att Elit hade avlivats och Kingen behövde sällskap. Hon var något mindre än Kingen och otroligt söt! Jag föll för hennes bläs och att hon sedan var var lika busig som en ponny gjorde inte saken sämre! Jag brukade oftast rida henne och mamma Kingen eftersom han var för pigg för mig. Mamma tyckte inte heller om att hon bockade. Så vi var alltid ense om vem som red vem. Hon hade ingen bra erfarenhet av människor vad jag förstått det som. När hon skulle sadlas låg öronen alltid slickade bakåt och tänderna hade hon i beredskap i högsta hugg. Det var även en gång som hon sparkade med bakbenet rakt ut från sidan när mamma bara skulle gå runt henne, det var sista gången hon stod i box och sadlades. Vad jag vet och hört så hade hon haft många mindre bra fodervärdar innan som misskött, vanvårdat och misshandlat henne, om det stämmer vet jag inte. Men man såg på henne att det fanns ingen riktig gnista i henne.


Mamma rider Pi!

Men den kom tillbaka med tiden som hon märkte att det var rätt så ok ändå! När hon och Kingen flyttade till oss var hon min lilla kelgris! Jag älska henne över allt annat. Hon skulle bli bara min! Att hon började bli gammal gjorde inget för hon var ung till sinnet! En ridtur när jag red med mammas föredetta sambo på Kingen och det var skördetid märkte man hur nervös hon kunde bli. Hon var på tårna hela ridturen och hon kanske tog två skrittsteg på hela turen som vi kortade av bara för det. Alla traktorerna och allt som rörde sig gjorde henne jätte tittig och nervös.


Pi i hagen hemma hos oss när vi bodde i Stenkvista.

Hon var inte så lekfull i hagen vilket Kingen tyckte var lite tråkigt eftersom han var sprallig. Men han lärde sig att det var så det fick bli. Jag red första gångerna i bara grimma på henne och fast hon inte gick dit jag ville så hade vi kul ihop! Hon blev som min första ponny fast i lite för stort format!

Första gången jag red ut själv på henne stack hon för mig på hemvägen. Jag var inte glad men när jag väl fick stopp på henne så var hon lika lugn som alltid igen. Hon gjorde inte för mycket än det som behövdes men ställde ändå upp för mig. Hon kanske inte var mina drömmars häst från början, men hon blev det med tiden!


Pi bakom vårat hus i Stenkvista.

På sommarbetet när de åkte tillbaka så fick hon något virus som veterinärerna inte visste var det var. Hon blev helt frisk igen efter den, men hon fick det samma dag som vi skulle skriva på papprena om ägarbyte. Kostnaderna för veterinärbesöken var inte billiga, hon hade inte heller någon försäkring som täckte det. Det blidde inget köp vilket jag ville ändå. Hon och Kingen flyttade till en tjej utanför Köping. Stod där några veckor, men när de hämta tillbaka Kingen så tog de bort Pi samtidigt som hade fått hovböld. Inget farligt egentligen, men hon hade nu varit med om mycket i sitt liv och började bli med åren så de tyckte det var den snällaste vägen för henne. Jag saknar henne än idag då jag kommer ihåg hur jag efter många gångers träning fick henne att spetsa öronen när jag kom med sadeln! Jag verkligen såg hur det gnistra till i hennes ögon igen! Jag kände mig som en svikare som inte fick säga hejdå en sista gång!


Pi och Kingen i Köping!