Djuren

Kingen i stallet innan en ridtur med Showned up Filur på ryggen!

Crown the King
1994-2006
Valack
e. Crown Sweep
u. Susi Prophet
ue. The Prophet
Mörkbrun
160 cm

Jag red en lite då och då ute i Jäder på ett russ (Tejas Elit) men han var tvungen att tas bort på grund av kraftig fång. De hade då bara Kingen kvar i stallet, Jag tycket Elit var stor för mig. Men sen testa vi att rida han och då även Majestäts Piruett som de hade lånat in som sällskap till honom. Han var en pgg travare som inte stod stilla när man satt upp och hade allmänt bråttom oavsett om det var bort från stallet eller hem. Jag var inte så duktig även om jag visste hur man kontrollera en häst i alla gångarterna. Travare hade jag aldrig ridit på förr heller. Men sen börja mamma rida med mig och eftersom Pi var mer som en ponny i stort format och älskade att bocka som mamma inte gilla så red jag alltid henne.


Jag hämtar Pi och Kingen i hagen ute i Jäder!

Senare när vi skulle köpa gård med stall och mammas dåvarande kille kollade hästannonser så tyckte hon som ägde Kingen att vi kunde ta över Pi eftersom det nu hade kommit en inackordering till henne så sällskapsdamen behövdes inte, men åkte hon tillbaka till sin ägare så skulle hon till slakt.
Men sedan kom hon fram till att hon inte skulle ha kvar någon häst på gården så de rev ut sitt stall som numera är garage, och byggde upp det i vårat som var lite risigt.
På så sätt hade vi helt plötsligt två stycken hästar på vår lilla gård som vi nyss flyttat till!


Kingen i vårat stall i Stenkvista med våran första stallkatt Lukas på ryggen!



Jag red lite då och då. Oftast i hagen eftersom jag inte kunde rida ut själv, dels var jag inte tillräckligt duktig och sen blev Kingen helt tokig av att vara själv. Senare började jag rida kortare turer ut på Pi medans han stod och skrek i stallet. Men hon var inte den lättaste heller som mer än gärna sprang hem. Varpå en gång hon stack. Men jag gav inte upp för det. Vi började även försöka rida ut på Kingen själv. Mamma fick leda medans jag red honom. Men han tyckte det var enormt otäckt med att gå i skogen och vatten var verkligen omöjligt att gå igenom. Turer blev därför väldigt korta. Lättaste var att rida i hagen då jag ibland även sprang och lekte med dem där!


Jag på Kingen och min syrras dåvarande pojkvän på Pi!

Med tiden blev jag duktigare och lärde mig lika mycket av Kingen och Pi som jag lärde dem.
När sommaren kom och de åkte tillbaka på sommarbete så fick Pi något virus, veterinärerna visste inte vad det var. Hon överlevde den och blev frisk men kostnaderna var höga. Mammas kille drog sig ur köpet.

De gick kvar där ett tag tills de såldes till en tjej mot Köping! Nästan lika fort som de åkt ringde de och ville lämna tillbaka dem. Kingen hade skenat på åkern med henne. Han hade då stått hela sommaren och hade extremt mycket energi! Så det var väl nästan att räkna med då han inte var så lätt att rida heller.
Pi avlivades och Kingen åkte tillbaka hem. När sommaren var slut ringde de och fråga om vi kunde tänka oss att köpa Kingen, han var fullförsäkrad. De hade inte sitt stall kvar eftersom det var kvar hos oss.
På den vägen han kom till oss! Tyvärr gick han själv men jag lekte med honom varje dag! Vilket fick vårat band att växa sig starkt, vi litade på varandra till hundratio procent och han gick efter mig som en hund.


Kingen och jag på hans första klubbtävling! Han var inte lika lugn när jag
byggde banan eller på framridningen då han skrämde slag på många!

När jag började träna honom så tordes han inte gå i skogen och att gå i närheten av något som liknade en bom var omöjlogt! Men ju mer han och jag lita på varandra desto mer vågade han göra med. Jag tror det var en bra erfarenhet för honom att stå själv, han blev mycket mognare på det sättet och klarade sig lättare själv. Jag lärde honom gå över presenningar och lekte lite skrämsel med honom i hagen. Sprang med honom i longerlina över hinder för att lära honom hopp! Tids nog börja jag också rida ut på honom mera. För på sommaren hade jag ridit på grannens haflinger så nu hittade jag ute i skogen med! Han fick sällskap av dem och blev tryggare i sig själv. Sen gick han på sommarbete hos dem, så helt utan sällskap var han aldrig. Ibland brukade deras shettis även övernatta hos oss!

Våran första tävling tillsammans var jag jättenervös! Jag har annars aldrig varit nervös inför en tävling. Tävlat har jag gjort i massor, men nu kom hans förra ägare med familj och bekanta för att titta. Även några kompisar till mig. Jag fick press på mig att visa hur duktig han hade blivit! Mamma hjälpte mig innan genom att gå runt med honom. Eftersom han inte gillar att gå in i transporter så hade jag ridit dit, det tar nästan bara en halvtimme att skritta dit så det var lagom uppvärmning. Men banan måste byggas innan så mamma ledde runt honom under tiden så gott det gick. Eftersom han vart helt tokig när det kom en massa andra hästar. Han visste knappt vart han skulle ta vägen så han gick upp på bakbenen och snurra runt mamma flera varv. En som byggde och som också skulle tävla tyckte det var synd om den som skulle rida den tokiga hästen men jag sa inget utan bara nicka. Jag var för nervös inför hur han skulle vara inne på banan. Vi skulle bara hoppa 50 cm men det var högt nog för oss som inte hoppat så jättemycket innan.


Kingen och jag på våran första tävling, betydligt lugnare nu när han fått
springa av sig och Timmen som står bakom hade kommit!

När jag suttit upp och skulle rida fram hade jag problem med att få honom att gå framåt! Han stod stilla och småstudsa litegrann. Det var bara att driva på och galoppera några varv innan vi kunde skritta fram! Han bråka litegrann hela tiden under framridningen och folk som stod där inne aktade sig fort när vi kom!Efter mycket om och men så gick det lite mera som jag ville än som han ville!
Inne på banan gick det undan men han vägra ut sig på första hindret! Tur man fick hoppa hela banan i alla fall! Men på nästa hinder vägra han med, nästa var det samma visa igen. Efter minst en vägran på alla hinder så hade vi kommit runt och jag var överlycklig att han hoppade! Men när spänningen hade släppt så kom även tårarna! Jag var överlycklig att ha tävlat min egna häst på hans första tävling som jag tränat upp helt själv! Men jag hade så mycket fjärilar i magen som kom ut efteråt!
Nästa gång gick det betydligt bättre även om han vägrat på många tävlingar. Men aldrig vägrat ut sig igen!


Kingens clear round rosetter!

Det finns många minnen med Kingen. Jag brukade rida galoppjobb på honom på en närliggande travslinga som ett travstall hade. Vi klättrade i backar. Red lektioner på ridskolan. Kommer ihåg min första hopplektion med honom, näst sista hindret vi hoppa. Det var kanske 70-80 cm högt men allt stämde över det hindret! Känslan av att vara en varelse. Det bara flöt över! Den känslan kommer alltid finnas med mig och det är kanske därför jag fortsätter med hästar. Kommer även ihåg första lyckade galoppombytena vi gjorde. Jag brukade alltid rida dressyr på ett fält bakom alla husen i Skogstorp. Det var ostört och öppet. Kunde komma förbi en älg ibalnd eller några rådjur, men oftast väldigt stilla. Jag hade testat att börja göra några galoppombyten två dagar innan men han förstod inte så mycket den gången så det blev inte många. Men nu var jag helt koncentrerad och började med halter innan jag bytte, eftersom han hade lättast att ta galopp från stillastående eller skritt. Det hade jag tränat jättemycket med förut så det var han expert på. Sen var det bara att testa om han förstod vad jag mena när jag bad han att byta galopp utan att stanna. Han lyckades flera gånger om. Mitt i allt ringer mamma otur nog. Men jag svarar mitt i ett galoppombyte! Så första gången han lyckades göra galoppombyten även första gången för mig så gör jag det på en hand också! Men det var mera lyckorus den gången han för första gången gick i kort galopp! Jag hade arbetat så mycket med hans galopp och han tyckte det var jättejobbigt att gå på små volter. När han helt plötsligt nästan självmant gick in på den lilla volten och nästintill galoppera på stället!
Jag har många minnen från min "dressyräng". Tyvärr har de plöjt upp den nu så det går inte att rida där nu.


En ritning jag gjort av Kingen.

Jag har gjort många upptäckter med honom och lärt mig mycket. Varit på både hoppkurser och dressyrkurs. Båda gav mig massor efteråt. Under kurserna har han varit hemsk, men efteråt har han gått som en klocka! Dressyrkursen tyckte han var jättejobbig. Men vi båda lärde oss en hel del!

Första gången jag gick omkull med honom var precis bakom stallet han flytta in i när vi flytta in till stan. Det var våra dåvarande grannar med haflingerna. Han snubbla på en rot och jag flög över halsen på han och sedan känner jag hur han landar på mig! Jag var mest chockad. Den enda skadan jag fick var ett blåmärke på höften och lite ont i axeln! Änglavakt hade jag, Jag tackar denne varje gång jag gått omkull eller varit med om någon ridolycka speciellt! Det var knappast sista gången jag låg under den hästen. Men många gänger så låg han ner och jag bredvid, det var den perioden som han ramla minst tre gånger i veckan! Sista eller om det var nästsista gången vi gick omkull så gick det så pass illa att jag hamna under och handleden gick av. Men det är det värsta som hänt mig och hur illa är det av alla som dött av mindre!


Kingen och jag innan dressyren sista dagen på mitt egna ridläger 2005!

2006 var året då jag skulle höja ribban på tävlingsbanan och även börja tävla lite dressyr! Han gick klockrent och lyssna på minsta tanke jag hade! Hade hoppat upp till 1,20 m med mig hemma i hagen. Löshoppat samma med. Så att börja tävla lokalt på 1,00 m var väl inte för mycket begärt. Sen att jag ville visa hur duktig min häst var på dressyrbanan var mycket för att dressyrkursen inte gick så bra. För även en travare kan gå dressyrprogram! Vi hade lyckats om det inte varit för alla dumma spikar som blir av när folk ska bygga saker, hur många gånger jag än sa att man måste plocka undan efter sig och plocka upp vassa föremål om man ser dem ligga någonstans på gården så fanns det dem som inte riktigt förstod.
I januari 2006 så tar jag in en halt häst från hagen! Spik som sitter intill strålen i högerbakhov! Bara ringa veterinären som fixar rent och lindar om hoven. Men han var en väldigt känslig häst så det var inte lätt att byta omslag. Efter några dagar måste vi åka upp till Strömsholm med honom eftersom han inte blir bättre.
Han står där i sju dagar och de spolar rent i hoven tre gånger utan att få bättring på honom. Det finns bara ett alternativ kvar och vi åker upp för att säga ett sista farväl! En hemsk syn när vi kommer upp och knappt känner igen honom och han känner knappt igen oss heller. Täckt med intorkad svett och minsta rörelse och ljud i stallet gör att han rycker till. Efter någon timme så har han börjat slappna av. Jag hade lovat han att aldrig lämna honom vilket jag nu gjort, så att följa med när han fick sprutan var inte ett svårt val! Jag ångrar det inte heller! Även om det var jobbigt att säga hejdå så var det enda sättet att få slut på hans lidande... Men alla minnen från honom kommer jag alltid komma ihåg! Han var min enda riktiga vän!


Kingens alldeles egna tävlingsschabrak


Jag på Kingen, Mikaela på Nelda, Mamma på Norre och Amanda på Botilda.