Djuren

Norina i hagen.

Norina
1989
Sto
e. Stöber
u. Nora
ue. Wildheger
Isabell
145 cm

Norina var väl inte den jag trodde jag skulle rida mest på eftersom jag tyckte Nelda som är hennes dotter var mycket finare och större. Allt började med att Kingen och Pi blev sålda till Köping. Då fråga mamma om jag kunde få rida på grannens hästar.
Första gången var en kompis till mig med och hon skulle rida Norre och jag Nelda. Men Norre bocka med henne så vi bytte. Men sen red jag varannan gång på dem. Senare när ena dottern började bli äldre så ville hon med rida på dem. Men Norre lärde sig skena med dem och sen var hon pigg så brukade hon bocka och då flög hon. Det blev sagt att inte de fick rida henne så jag tog henne som min. Jag brukade rida henne och Kingen. Ibland hade jag Kingen som handhäst när jag red henne.


Norre posar efter en ordentlig tvätt!

Hon älskar att hoppa, hon och jag kommer över 1,20 m tillsammans i våran lilla hage. Jag har tävlat henne en hel del på små klubbtävlingar. Bara upp till 70 cm men det räckte gott väl när det var bana. Orädd och hoppa nästan allt. Vi har även tolkat en hel del bakom henne vintertid. Jag red till Vilsta där jag plocka upp en kompis som fick åka pulka bakom oss ända fram till stallet. Undan gick det med! Så fort tillfället gavs så hoppa vi över allt ute i skogen. Även nu när jag tar in henne från hagen när vi går förbi terrängbanan så spetsar hon öronen och ökar på takten. Även om hon börjar bli gammal nu så har hon varit en riktigt pigg och bestämd madam. Lägst i rang i hagen men när det gäller visar hon att hon med kan bestämma.


Norre i vinterhagen.

Jag har även kört henne några gånger och ägaren har tävlat henne i små klubbtävlingar i körning. Dressyren är det lite jobbigare med eftersom hon har en rätt så kort hals är det jobbigt att länga ut den. Men när hon väl samlar sig har hon ett underbart steg. Men hoppningen är det hon gillar mest så att dressyren inte går så bra gör inget. Hon hoppar ur alla vinklar och även om hon kommer fel på hindret så hoppar hon och gör sitt bästa för att ta sig över hindret.
Det var speciellt en sådan gång som hon kom för nära hindret. Det var inte så högt, kanske 80-90 cm förra vintern och hon saktar ner så jag tror hon tänker stanna. Men då tar hon ett jättehopp och det känns som hon nästan går bakåt för att inte riva hindret. Men jag tappar balansen och hänger runt halsen på henne när hon saktar ner så glider jag ner på backen och tror att hon tänker stanna, vilket hon inte gjorde utan går över mig som ligger på höger sida med magen mot henne och med hennes höger bakben kliver hon mig på revbenen! Det gjorde ont och jag tyckte det var bäst att inte röra sig ifall något skulle vara brutet. Inget brutet bara ett blåmärke på vaden som jag fått redan innan på dagen när jag gick omkull med ett fullblod på en isfrusen grusväg.


Norre i vinterhagen.

Norre är en klippa att rida ut på. Är någon av de andra hästarna som man rider med rädda för något så fortsätter hon bara att gå ändå. Många gånger man bara hoppat upp på henne och tagit en skogsrunda på hennes runda rygg. Även flygit i backen då hon från stillastånde helt plötsligt sparkat bakut i 90 graders vinkel bara för att någon annan häst är pigg och busig.
I början var hon värst med sina bocksprång eftersom hon hade så mycket överskottsenergi som låg och väntade på att ta sig ut. Men med tiden som jag red henne mer och hon blev starkare så blev bocksprången färre och mindre, även om det kom ett ibland av ren glädje.


Norre i vinterhagen.

När man longerar henne och hon är extremt pigg bör man ha hjälm då hennes ben flyger åt alla håll! Även om hon är snäll så är hon väldigt busig. Hon vill aldrig skada någon med flit. Hon skulle vara en jättebra läromästare om man kunde rida henne igen. Men nu så går hon mest i hagen och gör inget annat. Hon är halt men ingen vet varför. Förut har hon mest varit stel och när hon mjuknat upp så visar hon inget, men nu blir det bara värre. Får se om hon blir promenadhäst eller om de kommer betäcka henne som jag hoppas på!


Norina i sommarvärmen!

Tejas Elit!

Tejas Elit
1987-
Valack
e. Dröm JR
u. Etel
ue. Rollo
Brun

När jag börja rida på honom så tjata jag på mamma nästan varje dag att vi skulle åka ut! Även om han inte kunde så mycket och var halvblind på vänster öga så var han perfekt för mig. Mamma brukade promenra med mig när jag red honom. När pappa åkte ut med mig brukade jag få rida själv. Första gången var jag nervös. Visserligen fick jag låna hans mobiltelefon varje gång eftersom jag inte hade någon egen på den tiden. Ibland hade jag med mig kompisar ut så vi turades om att rida honom. En gång då det var jag och en kompis som red honom så red vi barbacka i en hage och jag skulle försöka få honom att galoppera, det hade han svårt för. Men det blev flera bocksprång istället så jag åkte av istället. Jag var livrädd att ramla av så först klängde jag mig fast på honom men eftersom jag satt på sniskan så var enda sättet att släppa och hoppa upp igen sen!


Jag och Elit på väg ut för en ridtur.

I hagen var det han som bestämde över de andra stora hästarna, speciellt vid matdags så var det ingen annan som fick komma i närheten av hans hö! Fast han kunde vara lite grinig så älskade Kingen honom.

Jag lärde mig mycket av denna busiga men även lite lata ponny. Eftersom han var halvblind på vänster öga så såg han bara stora mörka monster komma mot honom om vi fick möte av en bil. Det gällde att försöka vända på honom så han stod åt fel håll om det kom bilar. Det är väldigt smala grusvägar vi oftast red på och en gång var det en stor van som skulle köra om. Mamma gick framför mig och jag skulle följa efter bakom henne, men när vi kom nästan precis framför bilen så vänder han om och sätter fart bortåt i bocksprång som en riktig rodeohäst! Mamma upptäcker detta först när hon gått förbi bilen och sätter fart efter oss. Tur nog så stor bilen still och väntar på att jag ska få kontroll på Elit igen. Annars hade det nog inte slutat lika bra. Han blev ännu mera rädd för mamma som försökte komma ifatt genom att springa. Men det gick inte så bra, när hon väl hört att jag ber henne att gå så lugnar han sig och hon kommer ifatt och vi ställer oss på en liten omkörningsficka som fanns längre fram på fel sida, men då såg han vad det var för något som kom emot honom och han var lika lugn som han brukar.

Jag och Elit på en av våra rundor.

Vi gjorde våra små upptäcktsfärder och hitta nya stigar som han redan visste om. Lärde mig sitta kvar när han bocka vilket han gjorde ofta, speciellt när jag försökte få galopp på honom. Snurra runt i sadeln medans han skritta och trava träna jag på även om det inte alltid gick så bra. Vi hade även våra tvister när jag ville fortsätta ridturen men inte han ville. Det slutade oftast med att jag vann.


Eliten gör ett tappert försök att hoppa!

Han var inte lika pigg i paddocken som ute i skogen. Men jag ville även hoppa så han fick gott gå där med ibland! Vi lyckades hoppa några hinder även mo det inte var så högt och absolut inte ofta.
Det var en varm och solig dag och mamma och några till hade följt med för att titta när jag red. Eftersom det var så varmt blev man svettig av att träna dressyr. Jag drack lite vatten ur vattenflaskan och tyckte synd om Elit så jag skulle svalka honom lite när jag satt där uppe så jag skvätte lite vatten på halsen och huvudet så han råkade bli lite rädd och började snurra runt i en hastighet jag inte visste han hade. Jag försökte stoppa honom genom att dra i ena tygeln eftersom jag höll i vattenflaskan i den andra men det gick inte så bra. Tills slut släppte jag tygeln och han stanna.


Jag rider Elit i paddocken.

En vinter fick han fång. Men jag tvinga ut mamma så vi kunde åtminstonde pyssla med honom. Bara för att han var sjuk betyder det inte att man inte kan göra något med honom. Det var bonden de hade köpt hö av som inte sagt att det var extra näringsrikt hö. Elit brukade alltid få lite extra mycket hö en vad han behövde bara för han var så söt. Men tyvärr så vart det alldeles för mycket för honom den här gången. De försökte göra allt för att rädda honom. Mamma och jag åkte ut för att borsta och pyssla om honom. Dagen efter hade han inte ens orka att resa sig upp för att äta den lilla mat han fick nu. Han ver ett riktigt matvrak så det blev hans sista dag. På kvällen fick en veterinär komma ut för att låta honom somna för gott. Jag blev jätteledsen och ville inte fortsätta rida mera, men mamma och hans ägare fick mig på andra tankar när de efter några veckor tyckte jag kunde testa rida Kingen och om inte annat åtminstonde komma ut och titta på deras nykomna sällskap till Kingen!


Dagen innan han fick fortsätta sina dagar på trapalandas evigt gröna ängar!

Pi äter upp sista höstråna efter lunchen!

Majestäts Piruett
1986-2002
Sto
e. Majestät Sund
u. Pianosa
ue. Enac Hanover
Stickelhårig brun

Pi kom in i bilden efter att Elit hade avlivats och Kingen behövde sällskap. Hon var något mindre än Kingen och otroligt söt! Jag föll för hennes bläs och att hon sedan var var lika busig som en ponny gjorde inte saken sämre! Jag brukade oftast rida henne och mamma Kingen eftersom han var för pigg för mig. Mamma tyckte inte heller om att hon bockade. Så vi var alltid ense om vem som red vem. Hon hade ingen bra erfarenhet av människor vad jag förstått det som. När hon skulle sadlas låg öronen alltid slickade bakåt och tänderna hade hon i beredskap i högsta hugg. Det var även en gång som hon sparkade med bakbenet rakt ut från sidan när mamma bara skulle gå runt henne, det var sista gången hon stod i box och sadlades. Vad jag vet och hört så hade hon haft många mindre bra fodervärdar innan som misskött, vanvårdat och misshandlat henne, om det stämmer vet jag inte. Men man såg på henne att det fanns ingen riktig gnista i henne.


Mamma rider Pi!

Men den kom tillbaka med tiden som hon märkte att det var rätt så ok ändå! När hon och Kingen flyttade till oss var hon min lilla kelgris! Jag älska henne över allt annat. Hon skulle bli bara min! Att hon började bli gammal gjorde inget för hon var ung till sinnet! En ridtur när jag red med mammas föredetta sambo på Kingen och det var skördetid märkte man hur nervös hon kunde bli. Hon var på tårna hela ridturen och hon kanske tog två skrittsteg på hela turen som vi kortade av bara för det. Alla traktorerna och allt som rörde sig gjorde henne jätte tittig och nervös.


Pi i hagen hemma hos oss när vi bodde i Stenkvista.

Hon var inte så lekfull i hagen vilket Kingen tyckte var lite tråkigt eftersom han var sprallig. Men han lärde sig att det var så det fick bli. Jag red första gångerna i bara grimma på henne och fast hon inte gick dit jag ville så hade vi kul ihop! Hon blev som min första ponny fast i lite för stort format!

Första gången jag red ut själv på henne stack hon för mig på hemvägen. Jag var inte glad men när jag väl fick stopp på henne så var hon lika lugn som alltid igen. Hon gjorde inte för mycket än det som behövdes men ställde ändå upp för mig. Hon kanske inte var mina drömmars häst från början, men hon blev det med tiden!


Pi bakom vårat hus i Stenkvista.

På sommarbetet när de åkte tillbaka så fick hon något virus som veterinärerna inte visste var det var. Hon blev helt frisk igen efter den, men hon fick det samma dag som vi skulle skriva på papprena om ägarbyte. Kostnaderna för veterinärbesöken var inte billiga, hon hade inte heller någon försäkring som täckte det. Det blidde inget köp vilket jag ville ändå. Hon och Kingen flyttade till en tjej utanför Köping. Stod där några veckor, men när de hämta tillbaka Kingen så tog de bort Pi samtidigt som hade fått hovböld. Inget farligt egentligen, men hon hade nu varit med om mycket i sitt liv och började bli med åren så de tyckte det var den snällaste vägen för henne. Jag saknar henne än idag då jag kommer ihåg hur jag efter många gångers träning fick henne att spetsa öronen när jag kom med sadeln! Jag verkligen såg hur det gnistra till i hennes ögon igen! Jag kände mig som en svikare som inte fick säga hejdå en sista gång!


Pi och Kingen i Köping!

Kingen i stallet innan en ridtur med Showned up Filur på ryggen!

Crown the King
1994-2006
Valack
e. Crown Sweep
u. Susi Prophet
ue. The Prophet
Mörkbrun
160 cm

Jag red en lite då och då ute i Jäder på ett russ (Tejas Elit) men han var tvungen att tas bort på grund av kraftig fång. De hade då bara Kingen kvar i stallet, Jag tycket Elit var stor för mig. Men sen testa vi att rida han och då även Majestäts Piruett som de hade lånat in som sällskap till honom. Han var en pgg travare som inte stod stilla när man satt upp och hade allmänt bråttom oavsett om det var bort från stallet eller hem. Jag var inte så duktig även om jag visste hur man kontrollera en häst i alla gångarterna. Travare hade jag aldrig ridit på förr heller. Men sen börja mamma rida med mig och eftersom Pi var mer som en ponny i stort format och älskade att bocka som mamma inte gilla så red jag alltid henne.


Jag hämtar Pi och Kingen i hagen ute i Jäder!

Senare när vi skulle köpa gård med stall och mammas dåvarande kille kollade hästannonser så tyckte hon som ägde Kingen att vi kunde ta över Pi eftersom det nu hade kommit en inackordering till henne så sällskapsdamen behövdes inte, men åkte hon tillbaka till sin ägare så skulle hon till slakt.
Men sedan kom hon fram till att hon inte skulle ha kvar någon häst på gården så de rev ut sitt stall som numera är garage, och byggde upp det i vårat som var lite risigt.
På så sätt hade vi helt plötsligt två stycken hästar på vår lilla gård som vi nyss flyttat till!


Kingen i vårat stall i Stenkvista med våran första stallkatt Lukas på ryggen!



Jag red lite då och då. Oftast i hagen eftersom jag inte kunde rida ut själv, dels var jag inte tillräckligt duktig och sen blev Kingen helt tokig av att vara själv. Senare började jag rida kortare turer ut på Pi medans han stod och skrek i stallet. Men hon var inte den lättaste heller som mer än gärna sprang hem. Varpå en gång hon stack. Men jag gav inte upp för det. Vi började även försöka rida ut på Kingen själv. Mamma fick leda medans jag red honom. Men han tyckte det var enormt otäckt med att gå i skogen och vatten var verkligen omöjligt att gå igenom. Turer blev därför väldigt korta. Lättaste var att rida i hagen då jag ibland även sprang och lekte med dem där!


Jag på Kingen och min syrras dåvarande pojkvän på Pi!

Med tiden blev jag duktigare och lärde mig lika mycket av Kingen och Pi som jag lärde dem.
När sommaren kom och de åkte tillbaka på sommarbete så fick Pi något virus, veterinärerna visste inte vad det var. Hon överlevde den och blev frisk men kostnaderna var höga. Mammas kille drog sig ur köpet.

De gick kvar där ett tag tills de såldes till en tjej mot Köping! Nästan lika fort som de åkt ringde de och ville lämna tillbaka dem. Kingen hade skenat på åkern med henne. Han hade då stått hela sommaren och hade extremt mycket energi! Så det var väl nästan att räkna med då han inte var så lätt att rida heller.
Pi avlivades och Kingen åkte tillbaka hem. När sommaren var slut ringde de och fråga om vi kunde tänka oss att köpa Kingen, han var fullförsäkrad. De hade inte sitt stall kvar eftersom det var kvar hos oss.
På den vägen han kom till oss! Tyvärr gick han själv men jag lekte med honom varje dag! Vilket fick vårat band att växa sig starkt, vi litade på varandra till hundratio procent och han gick efter mig som en hund.


Kingen och jag på hans första klubbtävling! Han var inte lika lugn när jag
byggde banan eller på framridningen då han skrämde slag på många!

När jag började träna honom så tordes han inte gå i skogen och att gå i närheten av något som liknade en bom var omöjlogt! Men ju mer han och jag lita på varandra desto mer vågade han göra med. Jag tror det var en bra erfarenhet för honom att stå själv, han blev mycket mognare på det sättet och klarade sig lättare själv. Jag lärde honom gå över presenningar och lekte lite skrämsel med honom i hagen. Sprang med honom i longerlina över hinder för att lära honom hopp! Tids nog börja jag också rida ut på honom mera. För på sommaren hade jag ridit på grannens haflinger så nu hittade jag ute i skogen med! Han fick sällskap av dem och blev tryggare i sig själv. Sen gick han på sommarbete hos dem, så helt utan sällskap var han aldrig. Ibland brukade deras shettis även övernatta hos oss!

Våran första tävling tillsammans var jag jättenervös! Jag har annars aldrig varit nervös inför en tävling. Tävlat har jag gjort i massor, men nu kom hans förra ägare med familj och bekanta för att titta. Även några kompisar till mig. Jag fick press på mig att visa hur duktig han hade blivit! Mamma hjälpte mig innan genom att gå runt med honom. Eftersom han inte gillar att gå in i transporter så hade jag ridit dit, det tar nästan bara en halvtimme att skritta dit så det var lagom uppvärmning. Men banan måste byggas innan så mamma ledde runt honom under tiden så gott det gick. Eftersom han vart helt tokig när det kom en massa andra hästar. Han visste knappt vart han skulle ta vägen så han gick upp på bakbenen och snurra runt mamma flera varv. En som byggde och som också skulle tävla tyckte det var synd om den som skulle rida den tokiga hästen men jag sa inget utan bara nicka. Jag var för nervös inför hur han skulle vara inne på banan. Vi skulle bara hoppa 50 cm men det var högt nog för oss som inte hoppat så jättemycket innan.


Kingen och jag på våran första tävling, betydligt lugnare nu när han fått
springa av sig och Timmen som står bakom hade kommit!

När jag suttit upp och skulle rida fram hade jag problem med att få honom att gå framåt! Han stod stilla och småstudsa litegrann. Det var bara att driva på och galoppera några varv innan vi kunde skritta fram! Han bråka litegrann hela tiden under framridningen och folk som stod där inne aktade sig fort när vi kom!Efter mycket om och men så gick det lite mera som jag ville än som han ville!
Inne på banan gick det undan men han vägra ut sig på första hindret! Tur man fick hoppa hela banan i alla fall! Men på nästa hinder vägra han med, nästa var det samma visa igen. Efter minst en vägran på alla hinder så hade vi kommit runt och jag var överlycklig att han hoppade! Men när spänningen hade släppt så kom även tårarna! Jag var överlycklig att ha tävlat min egna häst på hans första tävling som jag tränat upp helt själv! Men jag hade så mycket fjärilar i magen som kom ut efteråt!
Nästa gång gick det betydligt bättre även om han vägrat på många tävlingar. Men aldrig vägrat ut sig igen!


Kingens clear round rosetter!

Det finns många minnen med Kingen. Jag brukade rida galoppjobb på honom på en närliggande travslinga som ett travstall hade. Vi klättrade i backar. Red lektioner på ridskolan. Kommer ihåg min första hopplektion med honom, näst sista hindret vi hoppa. Det var kanske 70-80 cm högt men allt stämde över det hindret! Känslan av att vara en varelse. Det bara flöt över! Den känslan kommer alltid finnas med mig och det är kanske därför jag fortsätter med hästar. Kommer även ihåg första lyckade galoppombytena vi gjorde. Jag brukade alltid rida dressyr på ett fält bakom alla husen i Skogstorp. Det var ostört och öppet. Kunde komma förbi en älg ibalnd eller några rådjur, men oftast väldigt stilla. Jag hade testat att börja göra några galoppombyten två dagar innan men han förstod inte så mycket den gången så det blev inte många. Men nu var jag helt koncentrerad och började med halter innan jag bytte, eftersom han hade lättast att ta galopp från stillastående eller skritt. Det hade jag tränat jättemycket med förut så det var han expert på. Sen var det bara att testa om han förstod vad jag mena när jag bad han att byta galopp utan att stanna. Han lyckades flera gånger om. Mitt i allt ringer mamma otur nog. Men jag svarar mitt i ett galoppombyte! Så första gången han lyckades göra galoppombyten även första gången för mig så gör jag det på en hand också! Men det var mera lyckorus den gången han för första gången gick i kort galopp! Jag hade arbetat så mycket med hans galopp och han tyckte det var jättejobbigt att gå på små volter. När han helt plötsligt nästan självmant gick in på den lilla volten och nästintill galoppera på stället!
Jag har många minnen från min "dressyräng". Tyvärr har de plöjt upp den nu så det går inte att rida där nu.


En ritning jag gjort av Kingen.

Jag har gjort många upptäckter med honom och lärt mig mycket. Varit på både hoppkurser och dressyrkurs. Båda gav mig massor efteråt. Under kurserna har han varit hemsk, men efteråt har han gått som en klocka! Dressyrkursen tyckte han var jättejobbig. Men vi båda lärde oss en hel del!

Första gången jag gick omkull med honom var precis bakom stallet han flytta in i när vi flytta in till stan. Det var våra dåvarande grannar med haflingerna. Han snubbla på en rot och jag flög över halsen på han och sedan känner jag hur han landar på mig! Jag var mest chockad. Den enda skadan jag fick var ett blåmärke på höften och lite ont i axeln! Änglavakt hade jag, Jag tackar denne varje gång jag gått omkull eller varit med om någon ridolycka speciellt! Det var knappast sista gången jag låg under den hästen. Men många gänger så låg han ner och jag bredvid, det var den perioden som han ramla minst tre gånger i veckan! Sista eller om det var nästsista gången vi gick omkull så gick det så pass illa att jag hamna under och handleden gick av. Men det är det värsta som hänt mig och hur illa är det av alla som dött av mindre!


Kingen och jag innan dressyren sista dagen på mitt egna ridläger 2005!

2006 var året då jag skulle höja ribban på tävlingsbanan och även börja tävla lite dressyr! Han gick klockrent och lyssna på minsta tanke jag hade! Hade hoppat upp till 1,20 m med mig hemma i hagen. Löshoppat samma med. Så att börja tävla lokalt på 1,00 m var väl inte för mycket begärt. Sen att jag ville visa hur duktig min häst var på dressyrbanan var mycket för att dressyrkursen inte gick så bra. För även en travare kan gå dressyrprogram! Vi hade lyckats om det inte varit för alla dumma spikar som blir av när folk ska bygga saker, hur många gånger jag än sa att man måste plocka undan efter sig och plocka upp vassa föremål om man ser dem ligga någonstans på gården så fanns det dem som inte riktigt förstod.
I januari 2006 så tar jag in en halt häst från hagen! Spik som sitter intill strålen i högerbakhov! Bara ringa veterinären som fixar rent och lindar om hoven. Men han var en väldigt känslig häst så det var inte lätt att byta omslag. Efter några dagar måste vi åka upp till Strömsholm med honom eftersom han inte blir bättre.
Han står där i sju dagar och de spolar rent i hoven tre gånger utan att få bättring på honom. Det finns bara ett alternativ kvar och vi åker upp för att säga ett sista farväl! En hemsk syn när vi kommer upp och knappt känner igen honom och han känner knappt igen oss heller. Täckt med intorkad svett och minsta rörelse och ljud i stallet gör att han rycker till. Efter någon timme så har han börjat slappna av. Jag hade lovat han att aldrig lämna honom vilket jag nu gjort, så att följa med när han fick sprutan var inte ett svårt val! Jag ångrar det inte heller! Även om det var jobbigt att säga hejdå så var det enda sättet att få slut på hans lidande... Men alla minnen från honom kommer jag alltid komma ihåg! Han var min enda riktiga vän!


Kingens alldeles egna tävlingsschabrak


Jag på Kingen, Mikaela på Nelda, Mamma på Norre och Amanda på Botilda.